Jag är inte alls nöjd med hur ordet "rasism" har kommit att få en allt vidare betydelse i svensk debatt.
Jag växte upp i en villaförort till Lund och Malmö som heter Staffanstorp.
Staffanstorp var ett stationssamhälle till 1970, en järnvägsknut lägligt placerad vid en gästgivargård i en korsning mellan två landsvägar – den mellan Malmö och Simrishamn samt den från Trelleborg till Lund-Helsingborg. Med järnvägen kom industri som idag är (i princip) helt nedlagd. Där, på den så kallade Lundaslätten mellan Öresund och Romelåsen med Sveriges allra bördigaste jordbruksmark, är jordbrukets historia mångtusenårig.
Nå, socknarnas bönder kom på 1950-talet på att de tjänade mera pengar på att sälja marken som tomtmark än genom att odla på den, så orten växte – till idag 14 000 invånare. Rätt länge förblev maktbalansen mellan kommunens ledande bönder och de inflyttade rätt jämn, och alla var optimistiska och framsynta. Man satsade ordentligt på t.ex. nya skolor, och dessa fick gott rykte och attraherade riktigt bra lärare som verkligen ville något mera än genomsnittet. Skolorna kom att gå i bräschen när folkskola och realskola ersattes av först enhetsskola och sedan grundskola.
I slutet av 1960-talet kom de första tecknen på vad som kallades pennalism, inte minst efter ett omtalat självmord (med reservation för att mitt minne är vagt och att jag inte idag gått tillbaka till några gamla tidningslägg). I vilket fall som helst så blev frågan om elevernas psykiska miljö på ortens högstadieskola aktualiserad och uppmärksammad, men det visade sig svårt att göra något mera verkningsfullt än att förklara för ungdomarna att ”man måste vara snäll mot varandra”.
Jag var elevrådsordförande på en av mellanstadieskolorna vars elever fortsatte till den där högstadieskolan med ett något försämrat rykte. Mitt intryck och min erfarenhet var, att det verkligen fanns en vilja att lösa de uppenbara problemen, samtidigt som många lite försynt undrade om de verkligen var lösbara: Pojkar är nu som pojkar är…
När jag själv kom till högstadieskolan i fråga blev min slutsats att de i varje fall inte var lättlösta.
Det jag såg var en uppdelning i solidariska grupperingar där den ena utgjordes av de inflyttade, kortfattat ”villabarnen”, och den andra av landsbygdsungdomen. För att uttrycka det milt så saknades förutsättningar för ömsesidig identifikation och därmed för ömsesidig respekt.
Många, troligen de allra flesta av villabarnen, hade farföräldrar och/eller morföräldrar kvar på landsbygden. Men föräldrarna hade utbildat sig, gjort en klassresa, och fått råd att bo i villaförort.
Och landsbygdsungdomen kunde ju med egna ögon se att deras territorium togs över av främlingar som inte delade deras kultur, eller språk, och som dessutom inte respekterade dem.
Behöver jag skriva så mycket mera egentligen?
Är inte parallellen till den idag så omtalade ”rasismen” i Sverige tydlig nog.
För givetvis klädde de båda grupperna sin konflikt också i termer som med dagens språkbruk hade kallats rasistiskt. Villabarnen talade gärna om hur lantbrukarbarnen måste vara inavlade och ha drabbats av CP i samband med hemförlossningar, och lantisarna var inte sämre de!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar