lördag 22 oktober 2011

Nytt kommando: "Mitt tempo!"

JJag kan inte visa det på bild, tyvärr, men igår och idag har vi mest tränat på ett ny-uppfunnet (eller ny-upptäckt?) kommando:
"Mitt tempo!"

Viggo har (med viss hjälp av lite hundgodis och ett grisöra) snabbt insett att jag önskar att han håller sig antingen bakom eller också jämte mig när vi går på asfalterade vägar.

Det är alltså inte så att jag försöker hitta ett nytt ord för "Fot!"

För mig får Viggo gärna hoppa omkring bredvid vägen, och han får gärna nosa på saker som jag inte orkar stanna och intressera mig för, men jag vill inte att han lufsar på före mig. Inte på landsvägar.

Vi går nu inte på asfalterade vägar så ofta, så det är ingen överdrivet stor uppoffring för honom.

Men han verkar snabbt ha tagit till sig kommando-ordet!

Det imponerade och gladde mig.

Först hade jag försökt, i mera än en vecka, att få honom att förstå att jag inte kom att gå fortare bara för att han drog i kopplet. Det funkade inte så bra. ...eller rättare sagt: Det funkade bättre och bättre, men framgången var långsam.

Nu, plötsligt, har poletten trillat ned. När han går utan koppel!

Vi har det ju så lyxigt att det där kopplet sällan behövs. I varje fall inte många minuter i taget.

Men just idag råkade jag ta miste i ett vägskäl, och vi fick gå ett par kilometer på en asfalterad väg.

Först, kanske nästan 1½ kilometer, tränade vi alltså kommandot "Mitt tempo!" - vilket funkar över förväntan. Men till slut tröttnade Viggo på mitt låga tempo, och jag tröttnade på att gång på gång försöka påminna honom, så då fick det bli koppel i alla fall. Jag höll Viggo med rätt så stramt koppel på min vänstra sida, och med vänster hand. Det gick hur bra som helst. Han höll alltså mitt tempo, fast nu var han kopplad istället.

(Och den kanske en och en halva meter koppel som var kvar, samlad i min högra hand, den behövdes ju ibland: när Viggo ville nosa på något som jag inte var intresserad av.
...särskilt inte om det var på andra sidan ett blött dike.)


När vi sedan, strax efter solnedgången, gick för att hämta posten och stänga för värphönsen som bor en kvarts kilometer bort, då var det helt klart att Viggo var överens med mig. Han höll sig lugnt vid min sida de meter som det är allmän asfalterad väg. Jag behövde inte ens berätta det för honom.

Han verkar har förstått!

Kanske borde han fått ett grisöra till.

Jag har nästan lite dåligt samvete nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar